Min modellflyghistoria

Senast ändrad: 2008-09-25

Som nämndes började det redan 1952. Tror jag . På den tiden fanns det profilmodeller av J29 Tunnan. Det var dekor av kartongbitar man satte som "kinder", och så hade man ett snöre knutet i ena vingen, och svingade modellen runt.

När jag blev något äldre började jag som så många andra med "Lill-Klas" och en liknande som kallades Örnungen.

Då jag var i 7-årsåldern, köpte jag en gummimotormodell, Cessna 140 från Clas Ohlson. Jag byggde den alldeles för tung och så gick det förstås illa. Men Sigurd Isacssons Auster var en höjdare, som jag och brorsan hade round-the-pole tävlingar med i vardagsrummet, tills Far tyckte att det fick räcka. Modellflyg var en utomhussport. Basta!

En modell jag särskilt minns från den här tiden, jag var väl 10 bast då, var en seglare köpt på Tempo i Falun, min äldsta bror bodde där då, alldelels intill Lugnets skidstadion. Modellen var i plast, med en gummipropp som stötdämpare i nosen, vinge, stabbe och fena av ståltråd som var spänd med plast, såg inte mycket ut för modellflygvärlden, men ojojoj vad den flög! Ett litet gummirep följde med och jag slet ut den, lyckades inte laga de rispor som så småningom uppstod efter landningar i buskagen ute på Lugnet.

1958 tror jag, det var i alla fall före Cliff Richards jättehit "Move It!", köptes den första dieseln, Aquila Baby. Är det någon därute som minns den? Fanns hos Hobbyförlaget (Numera Hobbex) i Borås. Det var den billigaste motorn jag kunde hitta. Och det skaffades Biet, en linkontrollkärra från Wentzels. Det höll jag på med i tre - fyra år. Många sekunder i luften blev det förstås inte, men lite grann linflyg. Man drömde om radiostyrning... Orbits 10 - kanalare. Graupner dök upp med något som kallades Variophon.

1963 slog det i alla fall till. Då bar jag ut morgontidningar, upp halv fem varje dag, ut med en hel packe dagstidningar, hem sova 20 min, käka frukost och till realskolan.

Det var jobbigt, men jag fick en jämnårig kompis som hade en Robot med Enya 19 till salu. Den köpte jag, och en enkanals Tele-Pilot (nu minns Ni gubbar!).

Vinterlovet 1964 sprack den drömmen, ordentligt också. Men resterna hängde i pojkrummet länge. Jag skaffade en Piper Cub J3 från Sterling i stället, men underligt nog minns jag inte alls vad som hände med den. Tiden gick, jag började plugga på Teknis i Borlänge, och bodde inneboende hos familjer, så modellflyget hamnade på sparlåga.

Dessutom blev det en sejour som miniracingförare, och det var under den här tiden jag blev bekant med Mr Minicars, Per Gustafsson. Vi hade många bataljer i slot-racingspåren, och körde till och med ihop i Team Snoopy.

Efter ingenjörsexamen blev det Falun igen, nu i militärtjänst, bilburen och jagande tjejer. Och det gick som det gick. Modellflyget stod i hangaren, men jag köpte Allt Om Hobby regelbundet, och jag handlade lite prylar då och då.

Det dröjde till 1977 innan det hela tog fart igen. Då hade jag ritbord på en konsultfirma i Köping, så det var inte svårt att förstora en ritning ur Allt Om Hobby och börja bygga. Motorn hade jag ju kvar. Modellen hette Storken, data kan Du se i bildgalleriet. Jag byggde också Transfunks radio, som en granne trimmade in åt mej. Och så blev jag blixtförtjust i Ogar Allt Om Hobby nr 1 - 1979, ritad av Pär Lundkvist. Av en slump fick jag ritningen till den av en affärsbekant. Det var med Ogar jag började min "karriär" som el. flygare. Det var redan 1981 det! Och jag blev impad då den till och med markstartade.

Sedan har det trasslat hit och funkat dit, och ibland har det blivit kaffeved, och någon gång inte ens det. Storken mötte sitt öde genom en markkontakt där modellen höll. Senare skulle jag ut igen och när jag tankat säkert 4 dl soppa började det plaska under stabben. Då var tankarmaturen sprucken och halvt upplöst. Ett år senare var balsan förstörd av metanolen. Vilken brasa det blev!


1986 inköptes ny radio, en Futaba Guld-6:a som jag ännu har kvar. Nu märktes att jag inte hade haft någon bra radio tidigare, för jag lärde mej flyga på nolltid!

Josefin Cobus Klemm KL25d - 1:a utseendet. Numera gul/röd


Tyvärr (?) har jag i alla tider haft en hel massa "järn i elden", även nu då jag var aktiv inom Brukshundklubben. Det innebar ju förstås att modellflygandet blev halvsporadiskt ändå, och jag är ännu år 2001 mer eller mindre nybörjare.

1991 flyttade jag ihop med min underbara hustru Berit i en villa och fick ett rejält hobbyrum på köpet, hela garaget och ett förråd därtill ca 44 kvm. Varmbonat. Vi det laget var jag inne på den trettonde modellen. Jag har aldrig varit vidskeplig, jag är ju född fredagen den 13:e, men den modellen, Klemm 25 har visat sig vara en oturskärra, det blev skador i nästan varje markkontakt.

1994 köpte jag ännu en radio: Graupner MC16, har jag också kvar. 1997 sålde jag min el.gitarr och köpte motor för pengarna - en Plettenberg HP290. Sedan dess är jag totalt såld på el. flyg!

ELFLYGET
Som skrevs tidigare elflög jag första gången 1981. Under 1980-talet strulade det mer och mer, förmodligen i takt med att magneterna blev sämre i motorerna. Tungt var det också, standardservon och en mikrobrytare som inte var gjord för höga strömmar att styra motorn med.
Men jag kämpade på. Ogaren var totalt baktung, trots att ackar och radion lades så långt fram i planet det bara gick. Skrotades 1986 då jag skaffade ritning till Gert Zaars Newman, också en elseglare. Den var mycket bättre på alla sätt, men draget i motorn var borta, så jag köpte en ny, Graupner Speed 600. Flög ganska mycket med den tills samma fenomen uppträdde. Och Plettisen, HP290/20/8 med 7st sanyo GM2000 och ett Schulze fartreglage sattes in. Minns så väl hur jag i min ensamhet på fältet bara gapskrattade över prestandan. Motorn var så kraftig att den spräckte nosen på Newman och jag fick bygga 2st nya som var förstärkta.

På ett swap-meet köpte jag en elseglarkropp av en klubbkamrat som jag döpte till Nightcap - efter en mysig Spotnickslåt. Den finns ännu år 2010 kvar och delar vinge med seglaren Spirit från Great Planes, kallas följaktligen för E-Spirit

2004 var det åter dags för elseglare, jag köpte Mystery från tjeckiska Hacker. Det är nog den modell jag gillat bäst av alla och den finns också kvar trots två saftiga krascher. Elektrifieringen av seglaren Discus 330 finns beskriven på annan plats.

Robbe Gamma Newman (med gamla Ogarvingen)

Elmotormodellerna kom senare, den första var nog Graupner Terry som fick en borstlös Mega i stället för Speed 400. Terry gick som en skållad katt, men kunde även termikflyga, jag var 2:a i en elsegeltävling med den. Sedan har jag knåpat ihop 3-4 egna konstruktioner varav en Stingliknande balsamodell var ganska lyckad. Great Planes Electricub är en annan avkopplande flygmaskin, driven av Plettenberg Orbit 10-22.

Men jag måste nämna Cox-warbirden Spitfire Mk14. Med sina 51 cm spännvidd är det min minsta modell och väger flygklar bara 130 gram. Otroligt rolig och jag har nr 2 hängande flygbar på väggen, bredvid nr 1 som "pensionerats". Ettan var med i Skottland 2007 och flög vid Loch Ness på en äng vid Urquhart Castle.

METANOLFLYGET

Metanolflyget är inte utrotat, tvärtom! Poison är en modell som alltid kommer att finnas i min hangar. Klemm 25 är en annan med 4-taktsmotor i. På byggbänken i klubbstugan finns en Marutakabyggsats av Spitfire Mk8 och i planerna finns en Sea-Bee och en Tiger Moth som båda troligen blir metanolare.

/2010-05-05