Gamla tiders busstrafik och pionjärtidens profiler

Hösten år 1995 gjorde jag en utredning om hur busstrafiken vann insteg i västra Södermanland.

Undersökningssresultat publicerades i Katrineholms Hembygdsförenings årsskrift år 1996.
För motorintresserade och för sörmlänningar kanske det har intresse att läsa en del av vad
jag skrev. Därför lämnar jag här en förkortad version av min artikel i årsskriften.

Reguljär busstrafik kom i Södermanland igång i början av 1920-talet.
Den första bussen i länet med någorlunda regelbundna turer sattes
i trafik under hösten 1920 av Gustaf Jansson, Björkvik.Under resten av
20-talet startade bortåt 30 bussföretag i länet. En del av dem blev inte
särskilt långlivade. De föll bort på grund av ekonomiska problem eller
genom förlust i kampen om tillstånd.

Pionjärtiden var besvärlig på många sätt. Vägarna var smala och spåriga.
Hästskosöm, som lossnat och låg i vägbanan, fastnade i bilars och
bussars däck och gav upphov till många punkteringar. Hästarna själva
var ett problem, ovana som de var vid trafiken. Ibland måste bil eller buss
stanna och hästekipaget ledas förbi. Det berättas att Oskar Johansson
(mer om honom nedan) vid ett tillfälle stannade för en hästskjuts och
frågade bonden om hästen var skygg. Bondens svar: "Det är nog inte
så farligt med hästen. Det är värre för mor".

Det är inte utan att man kan tala om den första busstrafiktiden
som en tillvänjningstid för passagerarna. Till en början räckte
de dåtida bussarnas enligt nutida mått låga kapacitet, 13 passagerare,
väl till för de resande. Många var nämligen tveksamma inför
en resa med buss och det fanns till och med de som inte riktigt
kunde förstå att det måste kosta pengar att få resa med.
Oskar Johansson råkade en gång få problem med ett par bönder
som inte kunde förstå varför de skulle betala då ju bussen
ändå var på väg.

Busstrafiken kom trots de klart märkbara initialproblemen
att rätt snart få ökad tillströmning av passagerare. Men visst kunde
det krävas övertalning för att få fart på ruljansen. Det berättas
att Carl Person, som år 1923 startade busstrafik i norra Östergötland
(senare utvidgad med linjer runt Katrineholm), sökte upp
arbetarna på industrierna i Finspång och Lotorp och muntligen
övertygade dem om fördelen med att ta bussen till och från jobbet.
Carl Person införde också som extra morot gratis resa varje gång
en ny buss sattes in på en linje och var dessutom tidigt ute
med att införa vecko- och månadskort.

Det stod snart klart att bussarna fått en avgörande betydelse
och då framförallt för landsbygdsbefolkningen. Bussarna var nu
fullsatta med passagerare med ärenden in till tätorter och städer
men också fyllda med varor av allehanda slag, varor som skulle
levereras till böndernas mjölkpallar och till lanthandlare.
På linjen mellan Katrineholm och Nyköping t ex kom att transporteras
kött och fisk från Nyköping och tidningar både från Katrineholm
och Nyköping.


Till lördagarna, då det skulle vara
extra festligt i lantbrukar- och torparkök,
beställde man tårtor genom sin
lanthandlare.

Carlssons Bager i i Katrineholm
körde ut kärra efter kärra med tårtor
till avgående bussar.

/Bilden visar Carl Persons första buss/

Gamla tidens busschaufförer

Det blev en intensiv och påfrestande uppgift för
busschaufförerna att hålla reda på alla kollin och leveransplatser
och passagerarnas avstigningsplatser förutom att ta betalt och orka
vara vänliga och också kunna handskas med passagerare som ställde
sig på tvären. Ett autentiskt exempel: Fru Pettersson tog sin hund
med på bussen. För den skulle betalas halv avgift. Det tyckte fru
Pettersson var oförskämt dyrt så hon fordrade att hunden skulle få
sitta på sätet. Chaufför Wiberg svarade att det skulle gå utmärkt
bara hunden hade fötterna på golvet.

Det var inte ovanligt att chaufförerna åtog sig att
uträtta ärenden i stan åt folk på landet. Det har berättats av en
dåtida chaufför att han vid ett tillfälle åtagit sig att inhandla
"mixture" åt en gamling. Inte var det långt från busstorget iKatrineholm
till apoteket i Framtiden, så ärendet skulle snabbt kunna uträttas.
Men på apoteket ställde man sig undrande över vad för slags blandning
det skulle vara. Till slut gick det upp för apotekspersonalen att
chauffören nog borde försöka göra sitt inköp i en tobaksaffär i stället.
Därmed slussades chauffören rätt, inköp verkställdes och gamligen
fick sin efterlängtade piptobak.

I begynnelsen var chaufförerna ofta bondpojkar som
lärt sig köra men som inte alltid var så tekniskt kunniga. Det berättas
om hur chauffören Kalle efter en tur under vilken han råkat ut för
punktering upprörd sökte upp sin chef bussägaren och anklagade denne
för att ha skickat med felaktigt reservhjul. Det visade sig att
Kalle monterat hjulet felvänt så att det stack långt utanför framskärmen.

För övrigt satt hjulen inte alltid tillräckligt fast.
Elis, son till E. G. Eriksson (EGE-trafiken), tappade under färd med buss
ett av hjulen på Åkforsbron. Hjulet rullade med god fart ner i
Nyköpingsån och har aldrig återfunnits.

Bussföretagarna upptäckte snart att de på de mest
frekventerade turerna var tvungna att sätta in medhjälpare
till chaufförerna. Så kom det sig att man anställde konduktörer,
oftast benämnda biljettpojkar, eftersom de var relativt unga.
För en del av dem kom åren med biljettväskan över axeln att bli
inkörsporten till deras framtida yrke som busschaufförer.

Långa restider

Restiden med buss var under de första åren betydligt
längre än nu. År 1921 tog det med buss från Katrineholm till
Nyköping ungefär två och en halv timme. I dag tar den färden
litet mer än en timma. År 1932 tog bussturen från Hävla till
Katrineholm 1 tim och 36 minuter och år 1946 1 tim och 25 minuter.

Saknade busstationer

Utvecklingen sker ibland så abrupt och oväntat att behövlig
planering missas. Behovet av reserverade platser för
bussterminaler i städerna hade inte förutsetts av kommunalpolitiker
och stadsplanerare. Under pionjäråren kom därför bussarna
att få sina ändhållpalatser vid bensinstationer, på butiksgårdar
och på andra privata tomter om platsen framför järnvägsstationen
och på torget inte räckte till.inte räckte till.



Bilden visar bussparkering
på Stortorget i Katrineholm år 1930/




Detta medförde att bussar från skilda bussföretag många gånger
återfanns på skilda håll i städerna, vilket naturligtvis var
till nackdel för passagerare som behövde byta till ny busslinje.
I Katrineholm blev det inga sådana problem. Torget var tillräckligt
stort. Bilden ovan visar bussparkeringen på torget i Katrineholm.

De gamla bussarna

Ursprungligen var många av bussarna av Fordfabrikat.
De tog 13 passagerare och hade en toppfart av 30 km/tim men höll
normalt lägre fart, främst beroende på de dåliga vägarna. Fordbussarna
var i början av 20-talet relativt billiga i inköp. Man kunde få en
fullt färdig T-Fordbuss för runt 4.000 kronor. Andra vanligt
förekommande bussfabrikat var Chevrolet, Reo, Dodge och Diamond.
För det sistnämnda fabrikatet var Bröderna Molin i Eskilstunageneralagent.

I SLT-Nytt nr 11 år 1988 berättas om Södermanlands första bussföretag.
Den 5 augusti år 1920 anskaffade Gustaf Jansson,ägare av Edeby Övergård
utanför Björkvik, en "motordriven lastautomobil" i hopp om
att med den få transportera mjölk till Bettna mejeri. Det blev
inget av med de transporterna. I stället blev det transport av
spannmål, djur, gods, möbler. SLT-Nytt skriver: "Vid de olika
körningarna kom alltid människor och ville åka med."

Hos Gustaf Jansson föddes därför idén att starta
persontransport till Nyköping. För den skull tillverkade han bänkar,
som han satte tvärs över flaket, och startade turer från sin gård via
Hagsjö Handel, Jönåker och Enstaberga till Nyköping och åter. Turen
gick onsdagar och lördagar. Tur- och returbiljetten kostade sex kronor.

Under trafikens uppehåll den följande vintern lät
Gustaf Jansson två snickare tillverka en av honom konstruerad kaross
till skydd för passagerarna mot regn, rusk och damm. I maj 1921
efterbesiktigades ekipaget och godkändes av länsstyrelsen som
lämpligt för yrkesmässig trafik med passagerare.

I SLT-Nytt nr 12 år 1988 lämnas en teknisk beskrivning
av denna Södermanlands första buss.

Den byggde på en LKW M.A.N. SAURER 3.5 TONNEN KARDANWAGEN
och hade en 4-cylinders vattenkyld fyrtaktsmotor på 36 hkr. Maxhastigheten
var 30 km/tim.Växelspaken satt på utsidan av förarhytten. Bussen hade fyra
lyktor fram, varav två karbid och två fotogen.

Däcken var genomgjutna gummiringar. Den mekaniska bromspedalen
påverkade alla fyra hjulen. Bussen vägde 3.230 kg. Den hade plats
för 34 passagerare om man fällde ut extra säten i mittgången.

Denna länets första buss togs ur trafik år 1923. Den blev alltså
bara tre år gammal.

Så småningom under pionjärtiden blev det vanligt att bussarna
utrustades med takräck ovanpå impregnerad spänd väv.

En stege ledde upp till taket för att man där skulle få möjlighet
att lasta bagage och gods. Inte blev det roligt för Oskar Johansson
då en silltunna som han lastat på taket sprang läck och sillaken
letade sig genom väven och in i bussen. Efter den händelsen
beställde Oskar aldrig mer någon buss med takräck.


Fotot visar Oskar Johansson
(Julita Trafiken) med en av hans första bussar.

startsidan    innehållsförteckningen    Gamla tider