Gamla tiders busstrafik och pionjärtidens profiler

Hösten år 1995 gjorde jag en utredning om hur busstrafiken vann insteg i västra Södermanland.

Undersökningssresultat publicerades i Katrineholms Hembygdsförenings årsskrift år 1996. För motorintresserade och för sörmlänningar kanske det har intresse att läsa en del av vad jag skrev. Därför lämnar jag här en förkortad version av min artikel i årsskriften. Avsnittet om pionjärerna utelämnar jag.

Reguljär busstrafik kom i Södermanland igång i början av 1920-talet. Den första bussen i länet med någorlunda regelbundna turer sattes i trafik under hösten 1920 av Gustaf Jansson, Björkvik. Under resten av 20-talet startade bortåt 30 bussföretag i länet. En del av dem blev inte särskilt långlivade. De föll bort på grund av ekonomiska problem eller genom förlust i kampen om tillstånd.

Pionjärtiden var besvärlig på många sätt. Vägarna var smala och spåriga. Hästskosöm, som lossnat och låg i vägbanan, fastnade i bilars och bussars däck och gav upphov till många punkteringar. Hästarna själva var ett problem, ovana som de var vid trafiken. Ibland måste bil eller buss stanna och hästekipaget ledas förbi. Det berättas att Oskar Johansson (mer om honom nedan) vid ett tillfälle stannade för en hästskjuts och frågade bonden om hästen var skygg. Bondens svar: "Det är nog inte så farligt med hästen. Det är värre för mor".

Det är inte utan att man kan tala om den första busstrafiktiden som en tillvänjningstid för passagerarna. Till en början räckte de dåtida bussarnas enligt nutida mått låga kapacitet, 13 passagerare, väl till för de resande. Många var nämligen tveksamma inför en resa med buss och det fanns till och med de som inte riktigt kunde förstå att det måste kosta pengar att få resa med. Oskar Johansson råkade en gång få problem med ett par bönder som inte kunde förstå varför de skulle betala då ju bussen ändå var på väg.

Busstrafiken kom trots de klart märkbara initialproblemen att rätt snart få ökad tillströmning av passagerare. Men visst kunde det krävas övertalning för att få fart på ruljansen. Det berättas att Carl Person, som år 1923 startade busstrafik i norra Östergötland (senare utvidgad med linjer runt Katrineholm), sökte upp arbetarna på industrierna i Finspång och Lotorp och muntligen övertygade dem om fördelen med att ta bussen till och från jobbet. Carl Person införde också som extra morot gratis resa varje gång en ny buss sattes in på en linje och var dessutom tidigt ute med att införa vecko- och månadskort.

Det stod snart klart att bussarna fått en avgörande betydelse och då framförallt för landsbygdsbefolkningen. Bussarna var nu fullsatta med passagerare med ärenden in till tätorter och städer men också fyllda med varor av allehanda slag, varor som skulle levereras till böndernas mjölkpallar och till lanthandlare. På linjen mellan Katrineholm och Nyköping t ex kom att transporteras kött och fisk från Nyköping och tidningar både från Katrineholm och Nyköping. Till lördagarna, då det skulle vara extra festligt i lantbrukar- och torparkök, beställde man tårtor genom sin lanthandlare. Carlssons Bageri i Katrineholm körde ut kärra efter kärra med tårtor till avgående bussar./Bilden visar Carl Persons första buss/


Gamla tidens busschaufförer

Det blev en intensiv och påfrestande uppgift för busschaufförerna att hålla reda på alla kollin och leveransplatser och passagerarnas avstigningsplatser förutom att ta betalt och orka vara vänliga och också kunna handskas med passagerare som ställde sig på tvären. Ett autentiskt exempel: Fru Pettersson tog sin hund med på bussen. För den skulle betalas halv avgift. Det tyckte fru Pettersson var oförskämt dyrt så hon fordrade att hunden skulle få sitta på sätet. Chaufför Wiberg svarade att det skulle gå utmärkt bara hunden hade fötterna på golvet.

Det var inte ovanligt att chaufförerna åtog sig att uträtta ärenden i stan åt folk på landet. Det har berättats av en dåtida chaufför att han vid ett tillfälle åtagit sig att inhandla "mixture" åt en gamling. Inte var det långt från busstorget i Katrineholm till apoteket i Framtiden, så ärendet skulle snabbt kunna uträttas. Men på apoteket ställde man sig undrande över vad för slags blandning det skulle vara. Till slut gick det upp för apotekspersonalen att chauffören nog borde försöka göra sitt inköp i en tobaksaffär i stället. Därmed slussades chauffören rätt, inköp verkställdes och gamligen fick sin efterlängtade piptobak.

I begynnelsen var chaufförerna ofta bondpojkar som lärt sig köra men som inte alltid var så tekniskt kunniga. Det berättas om hur chauffören Kalle efter en tur under vilken han råkat ut för punktering upprörd sökte upp sin chef bussägaren och anklagade denne för att ha skickat med felaktigt reservhjul. Det visade sig att Kalle monterat hjulet felvänt så att det stack långt utanför framskärmen.

För övrigt satt hjulen inte alltid tillräckligt fast. Elis, son till E. G. Eriksson (EGE-trafiken), tappade under färd med buss ett av hjulen på Åkforsbron. Hjulet rullade med god fart ner i Nyköpingsån och har aldrig återfunnits.

Bussföretagarna upptäckte snart att de på de mest frekventerade turerna var tvungna att sätta in medhjälpare till chaufförerna. Så kom det sig att man anställde konduktörer, oftast benämnda biljettpojkar, eftersom de var relativt unga. För en del av dem kom åren med biljettväskan över axeln att bli inkörsporten till deras framtida yrke som busschaufförer.

Långa restider

Restiden med buss var under de första åren betydligt längre än nu. År 1921 tog det med buss från Katrineholm till Nyköping ungefär två och en halv timme. I dag tar den färden litet mer än en timma. År 1932 tog bussturen från Hävla till Katrineholm 1 tim och 36 minuter och år 1946 1 tim och 25 minuter.

Saknade busstationer

Utvecklingen sker ibland så abrupt och oväntat att behövlig planering missas. Behovet av reserverade platser för bussterminaler i städerna hade inte förutsetts av kommunalpolitiker och stadsplanerare. Under pionjäråren kom därför bussarna att få sina ändhållpalatser vid bensinstationer, på butiksgårdar och på andra privata tomter, om platsen framför järnvägsstationen och på torget inte räckte till. Detta medförde att bussar från skilda bussföretag många gånger återfanns på skilda håll i städerna, vilket naturligtvis var till nackdel för passagerare som behövde byta till ny busslinje. I Katrineholm blev det inga sådana problem. Torget var tillräckligt stort. Bilden ovan visar bussparkeringen på torget i Katrineholm.

De gamla bussarna

Ursprungligen var många av bussarna av Fordfabrikat. De tog 13 passagerare och hade en toppfart av 30 km/tim men höll normalt lägre fart, främst beroende på de dåliga vägarna. Fordbussarna var i början av 20-talet relativt billiga i inköp. Man kunde få en fullt färdig T-Fordbuss för runt 4.000 kronor. Andra vanligt förekommande bussfabrikat var Chevrolet, Reo, Dodge och Diamond. För det sistnämnda fabrikatet var Bröderna Molin i Eskilstuna generalagent.

I SLT-Nytt nr 11 år 1988 berättas om Södermanlands första bussföretag. Den 5 augusti år 1920 anskaffade Gustaf Jansson, ägare av Edeby Övergård utanför Björkvik, en "motordriven lastautomobil" i hopp om att med den få transportera mjölk till Bettna mejeri. Det blev inget av med de transporterna. I stället blev det transport av spannmål, djur, gods, möbler. SLT-Nytt skriver: "Vid de olika körningarna kom alltid människor och ville åka med."

Hos Gustaf Jansson föddes därför idén att starta persontransport till Nyköping. För den skull tillverkade han bänkar, som han satte tvärs över flaket, och startade turer från sin gård via Hagsjö Handel, Jönåker och Enstaberga till Nyköping och åter. Turen gick onsdagar och lördagar. Tur- och returbiljetten kostade sex kronor.

Under trafikens uppehåll den följande vintern lät Gustaf Jansson två snickare tillverka en av honom konstruerad kaross till skydd för passagerarna mot regn, rusk och damm. I maj 1921 efterbesiktigades ekipaget och godkändes av länsstyrelsen som lämpligt för yrkesmässig trafik med passagerare.

I SLT-Nytt nr 12 år 1988 lämnas en teknisk beskrivning av denna Södermanlands första buss. Den byggde på en LKW M.A.N. SAURER 3.5 TONNEN KARDANWAGEN och hade en 4-cylinders vattenkyld fyrtaktsmotor på 36 hkr. Maxhastigheten var 30 km/tim. Växelspaken satt på utsidan av förarhytten. Bussen hade fyra lyktor fram, varav två karbid och två fotogen.

Däcken var genomgjutna gummiringar. Den mekaniska bromspedalen påverkade alla fyra hjulen. Bussen vägde 3.230 kg. Den hade plats för 34 passagerare om man fällde ut extra säten i mittgången.

Denna länets första buss togs ur trafik år 1923. Den blev alltså bara tre år gammal.

Så småningom under pionjärtiden blev det vanligt att bussarna utrustades med takräck ovanpå impregnerad spänd väv. En stege ledde upp till taket för att man där skulle få möjlighet att lasta bagage och gods. Inte blev det roligt för Oskar Johansson då en silltunna som han lastat på taket sprang läck och sillaken letade sig genom väven och in i bussen. Efter den händelsen beställde Oskar aldrig mer någon buss med takräck. Fotot visar Oskar Johansson (Julita Trafiken) med en av hans första bussar.

startsidan >   innehållsförteckningen >    Gamla tider
> Gamla tiders busstrafik