Sjuk i lumpen?

I lördagsbastun på ön, kom vi att tala om killen som spädde sitt urinprov med äggvita från ett vanligt
hönsägg och blev befriad från lumpen. Det mest geniala i branschen, fastslog Öberg med Pentan.

— Och en annan som tyckte att man var smart bara för att man kunde knacka opp
febertermometern i 39,2, sa Söderlund i Viken och skvätte vatten på stenarna så att vi kippade
efter andan.

Mannen kommer väl inte undan åtal för bedrägeri, sa Oskarsson på Udden. I lagens mening är han
en bedragare.

— I folkets ögon blir han en hjälte, sa Söderlund, ett kreativt geni, en föregångsman. Han har gett
svenska bondbassar det bästa uppslaget sen kaliumpärmanganaten.

— Vad är det? undrade Pettersson med Archimedesen.

— Kaliumpärmanganat, jag tror det var så det hette i alla fall, var en välsignelse vid Livregementets
grenadjärer i Örebro. Ett slags kemiskt jox. Man blandade några korn i morronkaffet, sen pinka
man blått och blev sjukskriven i grupp 2.

När det gäller att simulera åkommor i lumpen, är svenska rekryter ena fantastiska Oppfinnar-
Jockar. Militärsjukvårdens historia är full av snillrika tricks.

På gamla bondtolvan i Eksjö stoppade vi tvål i häcken, erinrade sej Oskarsson på Udden. Någon
påstod, att tempen skulle gå opp två grader om man stoppade en tvålbit i ändan en kvart innan
man gick till sjukan. Och visst fungerade det. Men tricket var inte nytt och kompanichefen,
som fått arton man sjukskrivna i feber, insåg vad det rörde sej om. Han ställde opp
kompaniet på kaserngårn och höll strafftal.

— MO förbjuder numera oss officerare att kalla sitt manskap för slödder, gapade han. Men så långt
kan jag väl i alla fall sträcka mej som till att säja, att ni gossar, ni är ett jädrans lödder!

Han fick en varm applåd för dom orden, för det var ju ganska roligt sagt. Det hade dessutom
avsedd verkan, killarna slutade med tvåltricket och använde tvålen i den ända för vilken den var avsedd.

Det blev tyst i bastun en stund av eftertanke. Sen sa Öberg:

— Den ändan som tvålen var avsedd för. . . Använde ni inte tvål när ni satt på bidén då?

— Det fanns ingen bidé på bondtolvan i Eksjö, sa Oskarsson på Udden, och det var ingen som
frågade efter nån, utom möjligen husmor i matsalen, men hon hade varit Sofiaflicka så hon löste
väl problemet genom att stå på händerna i duschen.

På trängen hade vi en som var fenomenal på att knacka opp termometrar och försörjde sej på’t, sa
Öberg med Pentan. Han tog en krona knacket och höll sej med bakelse till fikat varenda dag.
Markans bästa kund.

— Somliga gjorde vad som helst för att bli sjukskrivna och i bästa fall frikallade, sa Söderlund.. På
K1 hade dom en stalldräng som gick ut i stallet och försökte skjuta av sej en tå med karbinen.

— Fy fan, sa Oskarsson.

— Ja, det sa hästen också. För stalldrängen missa tån och sköt hästen i benet. Dom var tvungna att
slakta’n och stalldrängen fick amortera hästen till Kronan i fyra år.

Dom gamla regementsläkarna var hårdingar, sa Pettersson med Archimedesen. Ingen ska tro att
dom gick på några knep. och folk som klagade över psykiskt lidande blev utskrattade. På
Dalaregementet hade dom en kille som bara grät hela nätterna, för hans nerver pallade inte för
lumpen. Det enda dom gav honom på sjukan var magnecyl. Då skaffade killen ett rep för att
hänga sej i en tall bakom Exercishuset. Grenen gick av så att killen dråsade i backen och bröt benet.

— Är du nöjd nu, din jäkel? sa doktorn när han gipsa benet på grabben.

Och kompisarna var inte bättre dom när dom hälsade på honom där han låg med påken i sträck:

— Lyckliga ost, sa dom.

Och killen grät. Man ska vara bra frisk för att klara av att vara sjuk i lumpen.

— Sjukvårdarna. sa Söderlund, de värnpliktiga sjukvårdarna var ändå värst. Dom kunde inte mer
om sjukvård än jag och ändå skulle dom ge första hjälpen när det hade hänt nåt.
Skelettmekaniker kallades dom för.

— En sån höll på att ta livet av mej när jag fick axeln ur led på Värmlandsmanövern, sa Öberg med
Pentan. Han bara sög tag i våfflan på mej och vred till. Då svartnade det för ögona och jag
mindes inget mer. När jag vakna fråga jag honom vad han var i det civila.

— Kirurg vid Sahlgrenska, sa han, men tala inte om det för regementsläkaren, för då blir jag doktor
och får aldrig nån permis. Så sjuka som dom är på den här manövern.

För en gångs skull, rätt man på rätt plats, sa Söderlund. Men annars var dom banläggare vid SJ eller
rörmokare i det civila. Och råa sällar i det militära.

När översten blev anfallen av nåt virus och var tvungen att lägga in sej på sjukan, var det en
sjukvårdare som var droskchaufför i det civila som kommenderade översten att lägga sej på
magen för att ta tempen. Ligg nu stilla så där i fem minuter, sa droskchaufförn och gick. Ute i
korridoren blev han upphunnen av regementsläkarn som undrade vad i h-e dom hade för sej
med översten.

— Tar tempen, sa droskchaufförn, har inte doktorn hört att man brukar göra det?

— Jo, men inte med en tulpan, sa doktorn.

Äsch, det där är en gammal historia, sa Oskarsson på Udden.

— Men sann, sa Söderlund och hyvade in ett par friska trän i bastuspisen.

— Då är väl den sann också, om killen som bad att få slippa skjutningen därför att han var blind på höger öga?

— Du e för fan inte blind, sa sjukvårdarn.

— Jo, det är säkert, sa soldaten.

— Försök inte med några historier här, sa sjukvårdarn och fick gnäggande instämmande av doktorn på andra sidan bordet.

— Det var då fan, sa soldaten, tog ut sitt emaljöga och la det på bordet. E jag inte blind kanske?

— Ja nu ja, sa sjukvårdarn.

Äggvita i urinprovet, det ska jag komma ihåg, sa Pettersson med Archimedesen. Han klarade sej
visst i ett helt år den där. . .

— Ja, sa Söderlund, men man kan undra vad han gjorde av alla gulorna.