Betraktelser

Ett riktigt hundbarn

Med små barn så är ju ett av de första stegen mot kommunikation att man pekar på saker och säger vad de heter och förhoppningsvis lär de sig att känna igen sakerna och så småningom härma ljudet. Jag började som de flesta föräldrar vid matbordet "LAMPA", "KLOCKA" m.m. Sedan pratar man ju hela dagarna hela tiden, så visst snappar de upp annat också.

Men något som jag inte har direkt "lärt" Martina, utan bara upptäckte att hon kunde långt innan hon förstod vad lampa var. Det var naturligtvis "VOVVE". Var är vovven? frågar jag. Direkt pekar hon på Wilma. Men det är klart jag har ju alltid sagt att "här kommer vovven" så fort Wilma närmar sig oss. Så klart att en riktig hundbebis ska lära sig "VOVVE" först!

Martinas favoritlek just nu är att leka jagis med Wilma. Men det är Martina som ska bli jagad. Wilma ställer upp till en början, men tröttnar snart. Martina försöker på alla sätta att få igång Wilma. Hon tar Wilmas leksaker, håller dem framför nosen och springer sedan iväg. (Springer och springer, hennes minispring, så snabbt går det inte, det är egentligen mera snabbgång...) Eller så letar hon fram något gott kex, visar Wilma och då hänger ju Wilma med, för man kan ju få något gott utav det hela.

Så i söndags höll de som vanligt på och lekte jagis. Vi var alla fyra i köket och stökade. Martina har ett av sina kex (smörgåsrån) och sprang runt med Wilma. Sedan tröttnade Wilma och stannade med oss i köket. Martina trodde att Wilma hängde på, fortsatte runt hörnet och vände sedan skrattande på huvudet och upptäckte att där var tomt. Då vände hon om, kom gående in i köket tittade runt hörndet på Wilma och ropade "i-ma". WOW!!! Hennes första ord!!!!!!!! Och det är typiskt nog hundens namn! Oj, vad glad man blir!!! Stolt som en tupp! Måste bara pussa på henne tills hon vrider sig ur mitt grepp!!!!

Visst säger hon mamma, rätt tydligt och bra. Det började först med ma-ma-ma-ma, jag har alltid ropat "mamma kommer" när jag hämtar henne ur hennes säng, när hon vaknat. På så sätt har jag lärt henne att hon kan sluta grina eller skrika för hon vet att nu kommer mamma. Ibland verkar hon säga mamma till mig, men ibland heter allting mamma!

I-ma var verkligen det första ord som vi märkte att hon verkligen visste vad det var och menade det hon sa! Hon sa det mer som "ma", men någon slags vokal hördes strax innan.

Vårt söta lilla hundbarn!!!