Betraktelser | ||
| ~från livet med hund och barn~ |
| Tillbaka |
Mattemamman filosoferar... | ||
| Äntligen har jag kommit på ett bra ord för mig själv! Mattemamman! Det är så förvirrande för mig själv men också för omgivningen när jag kallar mig matte när jag pratar med Martina och mamma när jag pratar med Wilma. Ojojoj! Jag tror att hundvänner har större förståelse för att jag kallar mig mamma än vissa barnföräldrar. De som känner mig förstår nog mitt virr-varr men folk man träffar sporadiskt tycker nog man är lite konstig som refererar till sig själv som matte, "kom till matte, Martina"... Alltså slog det mig häromdagen, som en blixt från klar himme... mattemamman – det är ju jag det! Varje kväll när jag åker bussen ner till stationen för att ta tåget hem passerar vi Pepparvägen. Jag tycker det låter så härligt. Om jag bodde där så skulle jag döpa om den till Peppar-och-salt vägen... Låter det inte helt underbart att bo där!!! :) En annan sak som alltid slår mig där jag sitter på bussen är vad som måste vara ett storstadsfenomen. Hemma tycker man ju inte att det är något att gå en bit. Ska man på fest så kan man gå en halvtimma för att komma dit, det är väl ingenting. Och annars är man ju på hundpromenader i tid och otid. Men här i Västerås verkar det jobbigt att gå. Har man busskort så har man. Speciellt en tjej står varje morgon och väntar på bussen, sedan åker hon en hållplats kliver av och går sedan mot det hållet bussen kom ifrån. Sträckan är inte ens 800 meter. Hur snabbt går man inte det? Jag menar, först vänta på bussen och sedan gå mot bussens riktning, då måste det gå snabbare att gå sträckan själv...
|