29 augusti - onsdag
Livet för Wilma
Just nu har hon det fullt upp. Samuels favoritsysselsättning just nu består i att jaga - läs krypa - efter Wilma var hon än tar vägen. Hon reser sig från en plats går några meter till en annan och strax är han där. Men hon tar det mesta med ro. Igår låg hon mitt i vardagsrummet - ja, det kan ju inte vara alltför illa om man väljer att lägga sig mitt i smeten eller hur 
– och Samuel kröp fram till henne och klappade henne på ryggen. Så förvånad hon såg ut, hon hade inte hört honom komma, hon har väl liksom oss vant sig vid alla ljud runtomkring. 
Idag tog hon och småttingarna sin relation till nya nivåer. Dragkamp. Ni som har schnauzrar som kampar kan ju bara tänka er. Men hon tog det lugnt. Samuel hade fått tag i en av hennes älskade pipleksaker, nämligen den som ser ut som en hoprullad tidning. Och så kom hon och tog av honom den, men inte helt, nej då, de satt och drog i varsin ände tills hon tyckte det räckte och tog den och gick. Hon som vanligtvis blir helt galen av att kampa, det går inte att ta det lugnt och det går inte att vinna över henne, och så gjorde hon detta så lugnt och fint med Samuel. 
Hon är rolig Wilma, ibland när hon kommer gående och får syn på att de har någon av hennes leksaker så ställer hon sig bara och tittar. Hon kan titta en lång stund innan hon bestämmer sig för att det räcker. (Ni som följt denna sida länge vet att jag skrev om detta när Martina var liten att det inte gick att hålla isär deras leksaker eftersom både hund och barn bär runt och lägger dem överallt, sedan tar de den som är närmast till hands, sin egen eller någon annnans ). När hon sedan ska ta den så är det inte med den största finess direkt, en schnauzer är ju lite bufflig minst sagt, snäll men bufflig, i alla fall Wilma. När hon väl tar gosedjuret så tar hon det med ljudets hastighet, Alice och Samuel blinkar till när de ser nått grått som svischar förbi och sedan är det tomt i händerna. Vad hände??? De tittar efter WIlma och kopplar ihop det med henne. Snygging. Ibland när det kommer andra barn som inte träffat hundar så orkar jag inte ha med henne, just för att de inte ska bli skrämda av hennes snälla buffliga sätt, det är så mycket ändå att hålla koll på med två små och en lite större som pratar konstant.
Hon är rätt så otrimmad på vissa partier, men det slog mig häromdagen att det kanske är ganska bra just nu. Det gör inget om barnen drar i pälsen, för den lossnar lätt utan att göra direkt ont och hon kommer lätt ur deras grepp. 
Hon har utarbetat en fin finess. Såklart så har hon första parkett när barnen äter och det är praktiskt speciellt när de äter smörgås och de tappar bit efter bit på golvet, hon håller efter bra så vi slipper trampa i eländet. Ibland är det dock filten hon förpassas till eftersom småttingarna knappt kan äta eftersom hunden är så rolig att titta på. Och att göra två saker samtidigt är något man måste lära sig med tiden. Men finessen då… jo, när hon nu ändå håller sig kring matbordet så lyckas hon nästan alltid med att hålla sig två centimeter ifrån barnens fingrar, hur hon än går och står. I början satt hon för det mesta fast i deras grepp, men nu har hon lärt sig hur man håller sig ifrån fingrarna med minsta möjliga marginal för att inte missa någon godbit! 
Det är skönt att se att babyvaktar-takterna sitter kvar sedan Martina var liten. Igår senast så gjorde hon mig varse om att Alice var vaken. Det som förvånar mig mest är dock att hon "hör" dem fast de inte gråter. När jag öppnar dörren så ligger de ibland knäpptysta och bara tittar. Hur kan hon veta att de vaknat??? Det har jag aldrig förstått mig på! Underbara Wilma!!!
Och för er som är nya läsare eller inte kommer ihåg så kan nu läsa mer om denna babyvakt här:
Vem behöver babylarm när man har en schnauzer?
Bjuder på en bild på Wilma och Martina efter vår skogspromenad:
Goa kompisar!