25 februari - lördag eftermiddag
Det är inte lätt att vara hund
Wilma blev i alla fall överlycklig när vi kom till det fält där vi brukar träna eller springa av oss. Nu var det ett härligt schnauzerryck som gällde. Men det var inte det lättaste, ganska hård skare var det. Men vissa steg höll sig uppepå skaren och vissa gick igenom. Inte gick det så fort som det brukar heller. Det här kan man kalla träning. Det var ett jobbigt pass för henne. Sedan passade vi på att köra lite fjärrdirigering och lite annat smått och gott när vi ändå höll på! Lite förvånad och besviken måste jag säga att Wilma såg ut när hon inte kunde rasa runt som vanligt!
En sväng på gungorna hann vi med också. Martina var helnöjd och Wilma passade på att rulla runt ordentligt på den hårda skaren. Kliade tydligen väldigt gott. 
Synd bara att jag inte hade kameran med mig ut. Så hon såg ut... Lite halvblött skägg av den slaskiga snön på vägarna tillsammans med tupering på den hårda skaren... Ja, ni kan väl nästan föreställa er hur hon såg ut. Det blöt-tuperade skägget stod åt alla håll. Mammas lilla älskling och inte tog hon illa upp att jag skrattade åt henne heller. 
Martinas dockor fick feber innan vi gick ut. Hon har ju varit sjuk själv en del och så verkar boken "Emmas lillebror är sjuk" göra intryck på henne. Dockorna hade nämligen feber men inga prickar. Så vi bäddade ner dem för att se om de skulle bli friska tills vi kom in. Det var ett fasligt bäddande, men Martina blev aldrig nöjd. Till slut hittade hon den ultimata platsen. På pappas gitarrfodral i datarummet utan varken kuddar eller filtar. Där sov de gott tills vi kom in och friska var de till på köpet! 