18 januari - onsdag

Vilken början av året... Pust och Stön!

Som de flesta kanske har förstått så har Martina åkt på en rejäl magsjuka. Men pust och stön började redan innan det. Johan skulle in på operation idag egentligen. Och i måndags skulle det komma folk hit och fortsätta med det arbete vi drog igång i somras.

Förra helgen 7-8 januari började vi fixa lite i källaren för att de skulle kunna komma in och installera resterande delar av den bergvärme vi grävde för på sensommaren. Vi har ju fått tillskott av olja i två omgångar av mina föräldrar som själva har bytt värmekälla, därför så har vi bara gjort halva jobbet. Varför då, kanske ni undrar, jo, vi ville passa på att gräva innan vi gjorde klart på tomten och innan vi sådde gräsmattan. Sedan hade vi planerat att vi hade lite kvällar på oss och helgen 14-15, innan de skulle komma och Johan skulle opereras den 18:e. Sedan ringde de från lassarettet om brist på salar och undrade om Johan kunde ta sin operation tidigare. Och eftersom han var lite skärrad inför operationen (inget allvarligt, men det är ju aldrig roligt med operation) så sa han genast ja. Nu hade vi helt plöstligt en operation redan den 11:e. Måndag och tisdag kväll befann sig Johan och min pappa sig nere i källaren för att baxa ur all ved som vi samlat på oss i pannrummet.

Onsdag förflöt bra, Johan opererades och fick komma hem samma dag. Han har inte haft så ont, men åt ju morfintabletter mot smärtan. Kvällarna gick åt till Martina, hunden, Johan och mat. På lördagen skulle jag träffa tre andra mammor från föräldrargruppen på badet i Arboga för att simma och umgås. Jag hann bara parkera och prata med Misas mamma på parkeringen och så tittade jag in på Martina och ser något välla ut ur munnen. Hela Martina var blöt, overallen var lite öppen så tröjan var genomvåt. Stackarn! Det var bara att vända hemmåt. 10-15 minuter i bil fick hon sitta i sin kalla våta tröja. När jag kom hem var det bara att konstatera att det var magsjuka. Efter tre omgångar i bilen. Hemma fanns mina föräldrar och Johans bror och pappa som skulle banka ner muren kring oljetanken eftersom den skulle tas ut på måndagen.

Det var mer jobb än vi trodde kvar. Men en magsjuk Martina som behövde uppmärksamhet och gos och det ena med det andra, så fick jag pendla mellan att dels hjälpa till och dels lämna henne i mormors vård däruppe och springa ner och hjälpa morfar som slet i källaren. Värmekillarna skulle byta oljerören till kopparrör och för att nå dem så var vi tvungna att utrymma delar av vårt förråd. Dvs flytta en hel hylla fullproppad med saker. Hela helgen slet vi därnere och sedan fick jag utrymma tvättrummet på måndagskvällen. Egentligen skulle jag ha varit på styrelsemöte för Schnauzerringen i Stockholm på söndagen men pga Johan så hade jag ställt in min medverkan och tur var väl det med allt jobb. Fast å andra sidan hade Johan opererats senare så hade vi kanske hunnit mera på lördagen. Å tredje sidan så hade jag i alla fall inte kunnat åka ifrån en så sjuk Martina. Men lite tröttsamt var det att mannen var sängliggande när vi andra slet. Och jag hade verkligen velat vara på sista mötet med denna styrelse, vi har blivit ett gott gäng tillsammans.

Som vi har oroat oss för lilla Martina. Hon har verkligen varit dålig. Hon är fortfarande inte frisk men är definitivt på bättringsvägen. I hennes ålder bör de få i sig 1,5 liter vätska per dag, vi har kanske fått i henne 2-3 dl varje dag. Och allt har dessutom kommit upp. Har det inte kommit ena vägen så har det kommit andra vägen. Hon har varit jätteledsen. Fördelen är att hon blev ledsen varje gång det var på väg och när jag väl lärde mig det så blev det inte riktigt lika mycket att städa och byta kläder hela tiden. Dygnet runt har det varit ett pass och jag känner att jag sovit dåligt på nätterna och vaknat av minsta lilla, jag ville ju knappast att hon skulle kräkas liggandes på rygg. Källaren har vi inte kunnat vara i eftersom de håller på därnere och det är så synd för vi har så mycket kläder och sängkläder som måste tvättas och skulle behövt kastas i tvättmaskinen på en gång. Men vad gör man.

Jag ringde till BVC i måndags men de är då verkligen inte till någon hjälp. Jag har hört flera föräldrar som säger att det inte är någon mening att ringa dem, och det är ju synd, det är väl bättre att få förebyggande råd från dem än att vänta tills man behöver doktorn, vad det än gäller. BVC:an bara pratade om "vätska" "vätska", men inga tips och idéer på vad och hur. När jag sedan sa att jag hade köpt majsvälling (som egentligen används till riktigt små barn) för det hade jag läst på internet att det skulle vara bra, då klämde hon fram med att "ja, det kan du använda det är jättebra", sedan mumlade hon vidare om "ja, ja, jag vet inte, jaa vätska". Då nämnde jag att vi läst oss till att morotssoppa skulle vara bra i en bok om egenvård från apoteket som mamma köpt när vi var små, och då kom det igen "ja, det kan du använda det är jättebra". Suck! Vem var det som skulle ge råd till vem egentligen???

Eftersom hon var lika dålig på tisdagen så ringde jag nu istället direkt till familjeläkaren. Nu hade Martina dessutom ingen ork alls. Efter frukost så låg hon bara i min famn och tittade rakt upp i taket. Familjeläkaren tyckte istället att jag skulle ringa direkt till barnakuten i Västerås för hon trodde att hon ändå skulle vara tvungen att skicka oss dit. Så jag fick direktnummer dit och efter att ytterligare ha beskrivit Martina så fick vi sätta oss i bilen och åka in. Jag packade en väska med kläder och en extra overall, nu hade jag lärt mig en läxa, hon skulle inte åka hem och frysa vare sig med blöt overall eller utan overall. Alldeles innan vi åkte sa jag till Johan att hon såg något piggare ut, men det var ju marginellt. När vi kom fram efter fyrtio minuters bilåkande, så fick vi kasta oss ur bilen mitt på parkeringen så att vi stoppade upp trafiken, slita ut Martina som kräktes där mitt på parkeringen. Suck! Tur att vi åkte in.

Väl framme fick vi ta tempen, 37,8, hon har inte haft mycket feber tack och lov, sedan bjöd de på isglass, men det är inget Martina lärt sig tycka om ännu, hon rynkade på pannan och gick iväg. Pappa fick offra sig på glassen ;) Hon piggade dock på sig rejält här och åt en halv skål med tunna gurkskivor, vilket är en favorit. Vi fick en spypåse och satt och läste sagor. Sedan kom sköterskan med vätskeersättning som hon med en spruta skulle få in i Martinas mun. Men "NEJ" sa Martina och "TJONG" flög Martinas arm ut och sprutan flög i golvet! Sköterskan hämtade en ny spruta, jag höll i hennes armar och vi kunde spruta in någon pluttig milliliter som Martina genast spottade ut. Sköterskan tyckte dock att det var ett gott tecken för om de är uttorkade orkar de inte kämpa emot. 3 dl per dag var på tok för lite, men hon verkade ändå ok. De menade också att magsjuka helt plötsligt kan vända på någon timme bara. In kom en skål med smörgåskex, mariekex och tre OSTBÅGAR! Martina blev lycklig och slukade allt. Jag kan ju säga att det kändes pinsamt eftersom vi sagt, men det var ju också sanningen, att hon vägrat ta emot både dryck och mat och här åkte allt in på löpande band. Vi fick ett informationsblad av dem om magsjuka och det mesta hade vi läst oss till. Det lustiga var att på "inte-ge-listan" så stod både glass och grönsaker med, och den informationen hade vi också hittat och därav följt, men när de ätit och druckit så dåligt så kanske man ska prova med allt till slut. Nåja, de verkade tro att vi var besvikna att vi inte blev inlagda. Jag var mest glad att hon verkade bättre samtidigt som det var pinsamt för det kändes som om vi var såna där föräldrar som åker till läkaren för minsta lilla. Hemma hade hon faktiskt varit nästan apatisk. Men de tröstade oss med att så kan det vara när barn kommer till ny miljö, all den sista energin utnyttjas. Det vi lärde oss av detta besök inför nästa gång är;
*ställa henne på vågen direkt hon blir sjuk för att kunna redogöra för viktnedgång - pinsamt att inte veta exakt vad hon väger, när barnen är små går man ju och väger så ofta, men nu blir det ju inte många beösk hos BVC, nu ska vi skriva ner våra egenkontroller hemma lite bättre, vi var så slutkörda så vi kom knappt ihåg någonting
* skriva ner temp varje dag - vi hade inte mätt de dagar hon inte kändes varm, verkar hon inte ha feber så varför mäta, men läkaren ville veta exakt dag för dag
* skriva ner hur många gånger per dag hon spytt
* skriva ner hur många gånger per dag jag bytt blöja
* skriva ner exakt vad hon ätit och druckit.

Lite kände vi oss som dåliga föräldrar när vi åkte därifrån, att vi inte har bättre koll, det blev redovisat lite på en höft kändes det som om han tyckte.

Hur som helst så somnade Martina direkt i bilen, vi åkte till McDonalds drive-tru och åt i bilen, sedan for vi hem. Hon vaknade och somnade om på armen i tamburen och sov sedan till klockan 19 på kvällen. Sedan vaknade hon till och följde med in i vardagsrummet där hon somnade på min arm till halvtiotiden - 6 timmar. Så inte var hon bra och visst var det den sista energin som rykte där på mottagningen.

Martina har sovit dåligt inatt och vi andra också. Efter en del vällingväckningar där hon fick sin en flaska med 50 ml istället för 220 ml, doktorns order, (hon brukar äta allt mellan 175 och 220ml på natten) vilket inte riktigt var populärt, kräkningar i sängen m.m. som vi brukar syssla med på natten, så vaknade vi allt annat än utsövda. Ögonen är SÅÅ grusiga när jag vaknar. Men det är bara att studsa upp, fixa i ordning Martina, klä på mig själv och gå ut med hunden i kallvädret. Efter frukost så klättrar Martina upp i min famn, hon satte sig på knä i mitt knä med ansiktet vänt mot mig och så borrade hon in ovansidan av huvudet i mitt bröst och så satt hon och vaggade, helt plötsligt sov hon. Jag smög in henne i sängen och kunde sedan börja med uppdateringen. När hon vaknade en timma senare satte vi oss i fåtöljen för att gosa, Martina somnade igen och jag tittade på ett avsnitt av Örnen, en dansk kriminalserie, på video. Martina vaknade, pratade lite och flyttade runt i knät. Sesdan somnade hon om och jag somnade faktiskt också då, välbehövligt. Så efter en timmas sovning i soffan var det dags för att äta. Vad jag vill säga med detta är att fast det idag bara kommer ur nedre ändan på Martina vilket är ett stort framsteg så är hon långt ifrån bra. 14.30 på dagen och det enda hon har gjort är att sova. Men hon ligger också efter med sömn...

Naturligtvis så kunde det inte klara sig utan kräkningar även idag... Men vi ser i alla fall ljusningen... Idag har vi fått i henne vatten och lite yoghurt, 1,5 köttbulle slank också i, men det är ju allt och så har det ju dessutom kommit upp, men det känns ändå bättre.

Idag har det i alla fall varit lugnare, och de har blivit färdiga i källaren, då kanske det blir lite lättare för oss att vila med Martina på dagen för att återfå lite energi, å andra sidan så är man helt skutkörd som jag idag så går det visst att sova trots oväsen ;) Ser i alla fall fram emot en lugnare dag att komma igen lite på, för sedan är det bara att städa i källaren och ta tag i all smutstvätt, men det har jag inte ork till idag.

En som i alla fall varit nöjd trots allt rummel ikring oss är Wilma. I hennes värld finns det bara en sak som är viktigare än allt annat. ATT HELA FAMILJEN ÄR SAMLAD! Sjukdom eller inte sjukdom så samlade har vi alla fall varit! Lite tur har jag också att hon passar på och löper nu när jag ändå inte kan träna, så sparar vi in på den tiden. Jag har väntat på att hon ska börja löpa sedan tävlingen i december, efter att jag analyserat klart (texten har legat nästan klar länge länge... men har inte hittat ut som så mycket annats jag skriver ;) ) så kom jag fram till att det var löp på gång. OCh nu har jag bara väntat på att få rätt. Känns skönt att det var så också. Normalt så brukar jag sluta träna ett tag innan löp och vänta till några veckor efter löp innan vi börjar igen. Och så gjorde jag denna gång med, efter tävlingen så tog vi träningspaus, pausen kom på så sätt rätt lägligt inför julruschen. Varför tävlade jag då? Jo, dels ville jag gärna ha mitt sista första pris, sedan visste jag inte innan att det var löp på gång, i så fall hade jag aldrig anmält. Hon brukar löpa med 6-7 månaders intervall med sist var det 10 månaders intervall och hon visade inga tendenser till detta under promenader eller träningen under veckan inför tävlingen. Hundar är ju oförståeliga ibland =)

Om vi andra klarat oss? Tja, Johan och jag åkte på en mild variant så vi är glada för det, vi får väl se om mina föräldrar klarar sig. Än är det inte över.