28 maj

Schnauzern idag

Men jag har aldrig varit med om det jag fick se och höra idag. På väg hemmåt igen så mötte vi en vit liten trasselsudd, förlåt alla dvärghundsägare, men jag vet inte vad det var. Eventuellt en hemmaklippt Bichon Havanais, men trots klippning rätt långhårig.

Hur som helst, Wilma spanar in honom och börjar pipa lite. Jaha, tänkte jag det är på det viset. Vi passerar honom och hon vänder sig om och gläfser högt och gällt. Jag blev helt förvånad, 5 år gammal och hon har aldrig låtit på det viset förr. Hon gläfste och sedan pep hon lite igen och gläfste gälla, höga toner en lång stund. Den andra matten vände sig om och tittade undrande. Vad tog det åt henne? Var han SÅ fin. Hon tittade lite sorgset på mig med ett sista pip och följde sedan med igen.

Syrrans pinscher är annars den enda hund jag träffat på som piper och ylar efter hannarna när hon löper. Alldeles galen blir hon.

Har tyvärr glömt skriva upp när hon började löpa, trodde minnet var bättre än så... Jag trodde nog att vi var inne på de allra sista dagarna, och då brukar inte hanarna vara så intressanta. Får väl se vad hon säger i morgon.

Vårt hus ligger först på vår gata och i de första tio husen (5 på var sida) bor det hundar i 5 av de 10, men Wilma är enda tiken. Johan träffade en av grannarna igår och de berättade att när Wilma löper så äter inte deras hund. Stackare. Undrar hur de andra har det.

Idag har jag i alla fall tagit tag i trimningen och kommit en bra bit på väg. Får se om jag blir klar i morgon. Ska bli skönt när hon blir klar så jag kan ta lite nya kort och lägga ut på sidan, törs inte visa upp min raggis bland alla vackra cyberschnauzrar :)

Förresten så är det Köpingsyran i helgen, en stadsfest. Vi var nere på stan igår med mormor och morfar, lite bilder kommer imorgon. Morfar fastnade och pratade med en karl han kände och vi gick ett varv och kom sedan tillbaka. Då visade det sig att det tydligen var någon på vårt område. Han hade känt igen mig och sagt; "jaha, är det hon som går med hund och barnvagn"! Alla känner apan men apan känner ingen!!!

Det var samma sak när Martina föddes. När hon var 2-3 månader så vägrade hon ligga i vagnen, hon skrek under hela promenaden. Men jag var ju tvungen att ut och rasta Wilma. Så jag stängde av öronen och gick ett tag, men sedan var jag tvungen att ta upp henne ett tag. Lugna henne lite och sedan kämpa vidare. Detta resulterade i att jag gick med henne på armen, hunden i koppel och på något sätt skjutsade barnvagnen frammåt. Då var det någon som sett mig som mamma pratade med, "ja, henne såg jag med barn på armen och hund och barnvagn. Oj, det såg så jobbigt ut, så jag tyckte synd om henne."

Ja, alla kan vi ju bli kända på olika vis...

Tur att Martina är en sådan ängel idag!!!