Martinas första cykeltur blev en liten tur
runt kvarteret!
Det är noga med dockan - hon ska också
vara säker.
Martinas ålder: 1 år och 9 månader
På juldagen när vi alla satt samlade kring bordet för att fika framåt eftermiddagen, konstigt nog blir man lite hungrig igen efter all julmat, så fick vi oss alla ett gapskratt på Martinas bekostnad. Men henne gör det inget, hon ÄLSKAR att stå i centrum. Mormor hade bakat mandelformar som fylls med grädde och någon frukt, idag hallon, Martinas favoritbär. Martina åt mest ur formen och pekade sedan på alla andras formar, när hon fått två kom vi på att hon kunde få påfyllning i det skal hon redan hade. Eftersom hon inte äter några andra kakor, så kunde hon gott få pyssla med detta. Mormor kom sedan på att hon kunde ju få en skål med bara hallon och grädde eftersom det ju var det hon ville ha. Sagt och gjort, Martina och naturligtvis hennes kusiner, Meta och Liv fick varsin skål med hallon och grädde. Smaskigt värre tyckte barnen.
När vi sedan ska lyfta ur Martina ur hennes stol för att gå och tvätta händerna upptäcker hon att hon har "allon pumpa!!!" Milda makter, så kan vi ju inte ha det. Hallon på tårna på strumpbyxorna! För att inte få hallon överallt så tar vi av henne strumpbyxorna. Martina tycker inte om att få smuts på strympbyxorna, eller ha något klistermärken på fingrarna, usch, då blir hon petig. Och nu var hon upprörd. Vilket trauma. ;) Hon stod i mitt knä och sa "ALLON PUMPA!!!! med hög röst om och om igen. Tills slut tystnade alla och tittade på henne. "ALLON PUMPA!" fortsatte hon tjata. Slutligen började vi alla att skratta och det älskade hon "ALLON PUMPA!" "ALLON PUMPA!". Ja, i säkert 20 minuter pratade hon om "ALLON PUMPA!".
När vi vaknade morgonen därpå så var hennes första ord "ALLON PUMPA!" Och vi började skratta igen. Säkerligen så blev orden ännu mera befästa eftersom alla skrattade åt henne. Vilken liten rolig ängel hon är! Dessa ord kommer att hänga med länge tror jag.
Martinas ålder: 1 år och 6 månader
Historien om våra glasögon fortsätter. Johan skulle natta Martina en lördagkväll och efter bara
några få minuter kommer han tillbaka... nöjd över sig själv att det gick så fort. Ssshhh... säger
jag och lyssnar, och minsann hör jag inte ljudet av små fötter som tassar efter...
Sedan får jag se något i hennes hand... det är något svart och ser ut som en sådan där mojäng
som är snurrad runt brödpåsen i affären (fast de är ju vita oftast). I famnen har hon naturligtvis
dockan och när hon kommer fram plockar hon fram glasögonen som hon haft under armen. Det
var ena skalmen vi hade sett...!!! Lilla gumman!
Johan hade tagit av sig glasögonen vid nattningen och lagt dem på nattduksbordet. Sedan hade
hon vaknat, sett dem, tagit dem och följt efter. Jag tror faktiskt inte hon ville ha sönder dem,
utan snarare prova dem, för det är så spännande att prova våra glasögon. Men sedan "råkade"
hon böja dem lite långt när hon skulle vika upp skalmen. Det var nämligen bara den skalmen som
var av som var uppvikt, den andra låg fint nervikt mot glasen.
Suck! Johan fick återigen skamset gå till optikern och be dem laga dem. Den här gången tog han
med Martina så att han kunde peka ut den skyldige. "HON var det!" En sådan tur han hade att de
även denna gång kunde fixa fram matchande bågar... men nu var det nog sista gången, så nu
får de minsann hålla!!!
Martinas ålder: 1 år och 5 månader
En riktig dockmamma har hon blivit vår Martina. I så tidig ålder och helt av sig själv. Visst
finns det flera dockor hemma och vi har uppmuntrat henne att ha sin gosiga mjuka Julia-docka,
men även andra nallar. Och nu är hon helt galen i dockor. Allt som vi gör med henne ska hon
göra med dockorna. I somras så torkade hon dockan i stjärten efter att jag bytt blöja på henne
i husvagnen. Hon har även provat med tandborsten någon gång.
Och i lördags efter frukost kom hon och bad om "ditta" vilket betyder dricka och då menar hon
vatten. Hon fick sin mugg och vad gör hon? Jo, hon går raka vägen fram till dockan som ligger
i lära-gå-vagnen och häller vattnet på dockans mun. Det var bara vatten i en fjärdedel av
muggen men det kändes som hela vagnen blev blöt. Snacka om att jag måste köpa en
dock-nappflaska till henne!
På söndagen provade jag att cykla med henne, vi har ju inte fått sätta på henne cykelhjälmen,
men nu när vi satte henne bak på cykeln, så var det inga problem. När vi sedan kom hem från
babysimmet så satt hon sin filt och lekte med dockan, i cirka 15-20 minuter höll hon på att
sätta på och ta av cykelhjälmen på dockan.
Jaha, det är bara att gissa vad det blir för tema på julklapparna till Martina i år!
Martinas första cykeltur blev en liten tur runt kvarteret! | Det är noga med dockan - hon ska också vara säker. |
Martinas ålder: 1 år och nästan 5 månader
Hemma hos oss har vi skattjakt nästan dagligen. ”Vad kul! Hur då?” tänker ni genast. Martina
har nämligen en stor förkärlek till skor. Det började med hennes egna som hon bär på i tid och
otid. Innan semestern blev våra skor favoriter som hon satte på sina små fossingar och gick
omkring med i huset. Så varje gång som vi ska gå ut så får jag springa runt och leta på två
skor till henne och två skor till mig, oftast ligger de på fyra olika platser också!
Häromdagen när jag skulle till jobbet i ottan – för mig i alla fall, jag som är van att sova till 9
med Martina, och nu ska jag pendla en halvtimma till jobbet som börjar klockan 07.00 och innan
det ska Wilma ut, ringer klockan okristligt tidigt strax efter 5!!! – hur som helst, så hade jag
hittat två skor som passade mina fötter och skulle sätta på mig dem när jag upptäckte att
skohornet var borta. Jaha, det var bara att ta en vända till och se om jag kunde hitta det
någonstans. Ja, efter ett varv runt i huset hittade jag det i sista rummet. Naturligtvis tog jag
fel varv...
Någon dag senare vid sängdags så var handkrämen och alla andra krämer som står på
sängbordet borta. Jaha, bara att utrusta sig med karta och kompass och ge sig ut för att leta.
I hennes lära-gå-vagn, som numera är frakta-saker-vagn hittade jag fullt med tuber och
krämer huller och buller. Är hon en samlare redan???
Martinas ålder: 1 år och 4,5 månad
Här hemma har både mamman och pappan glasögon. Och det är okej. De är lite roliga ibland
att ta för då får man uppmärksamhet. Ibland tar Martina dem när hon sitter i knä. Och hårt
håller hon. Man får bända bort dem ur handen på henne. Mormor däremot, som har läsglasögon,
får inte ha glasögon, det är konstigt på henne.
Igår kväll när jag kom ur duschen så ropade Johan att Martina hade haft sönder mina glasögon.
När vi duschar och när vi lägger oss för natten så brukar vi lägga dem på ett bord i hallen, det
har gått jättebra för det är ganska högt och hon har inte nått dit. Men den sista tiden har hon
gjort det men man glömmer ändå bort det när det är dags för duschen. Så nu hade hon alltså
fått tag i mina glasögon och tydligen bänt isär dem. De var delade ganska mitt itu. Den ena
delen hade den delen som sitter mellan glasögonen, det var skillnaden. Jaha, första tanken var
att då kan jag inte åka till jobbet på måndag. Kan ju inte åka iväg på E18 utan glasögon...
sedan började jag fundera på vad detta skulle kosta??? Det är ju knappast någon idé att bli arg.
I så fall på sig själv...
Efter att ha kommit över värsta överraskningen så började Johan dock att titta närmare på dem.
Det är tunna glasögon med titanbågar och ingen båge runt glaset. Och minsann var det inte bara
att trycka i den ena delen i den andra så "abra kadabra" de var hela igen!!! Snacka om tur! Jag
ska ändå gå till optikern så får vi se om det ska fästas på något bättre sätt eller om allt är okej.
Men man ska inte vara glad alltför länge. I morse gick vi upp som vanligt. Martina satt på pottan.
Jag vet inte varför Johan inte tog sina glasögon på en gång, men rätt som det var hörde jag
honom ropa. "Nu har hon haft sönder mina glasögon också"! Och nu var det slut på turen. Johans
glasögon hade hon vridit av skalmen på. Så han fick leta på ett par gamla glasögon som reserv
och så får vi se vad optikern säger imorgon. Jag hoppas att de har "reservdelar" men i värsta fall
blir det väl att köpa nya bågar, om några passar hans glas som inte är runda... SUCK!
Pappas fina glasögon.
2005-08-22 TILLÄGG:
Nu har pappa varit hos optikern och konstaterat att delar till hans glasögon fanns inte, men
som tur var fanns ett par andra skalmar som passade och priset blev endast 125 kronor. Som
hittat faktiskt! Så då slutade denna historia bra till slut!
Martinas ålder: 1 år och 1 månad
Jag var inne på toaletten igår och tvättade mig i ansiktet. Jag bad Johan att ta hand om
Martina under tiden, men han satt vid datorn och tyckte väl att han hade koll. Jag hörde hur
hon höll på med pottan, men hon brukar ju plocka lite där med flaskor hon får när hon sitter
på pottan. Rätt som det var hör jag ett ljud från toalettstolen och jag tittar dit och då står
hon med locket en bit uppfällt och mammas plånbok i handen. JUST I FÄRD ATT SLÄPPA DEN
I TOALETTEN!!!! Jag kastade dit handen och fångade den precis i sista sekunden!!!
Jag lägger ut plånboken på bänken, ropar på Johan igen och medan han är på väg och jag
står och kladdar i ansiktet hör jag igen hur hon lyfter locket, men denna gång hinner jag inte
ens titta dit innan jag hör ett PLUMS!!! Jaha, mammas lilla flaska med badolja! I toaletten!
SUCK! Men, men, har man barn, får man inte vara knusslig, fiska upp den och tvätta rent bara...
Man kan ju inte annat än säga att hon har koll på vad man gör. Jag såg vid ett tillfälle att hon
stod vid toaletten med pottan i handen och det är klart, mamma häller det som är i pottan i
toaletten, så det är så man ska göra. Men nu kommer jag inte ihåg om det var före eller efter
plånboksincidenten. Det var väl roligare att hälla något annat i toaletten, pottan var väl lite
stor och knölig att lyfta upp för en liten tjej. Och nog är det väl roligt som barn när det låter
PLUMS?!
Martinas ålder: 1 år och 3 dagar
Det första vi upptäckte var i lördags hemma hos mormor och morfar. Vi var på deras inglasade
altan som blev ganska varm i solgasset, så vi tog av Martina hennes tröja. Hon lekte hela tiden
med en stol men kunde inte släppa tröjan. Hon försökte på hennes vis lägga den fint tillrätta
(vilket i våra ögon betyder knöla ihop den) under armen. Och så skulle hon leka och klättra och
göra allting med tröjan hela tiden fastklämd under armen. Hon såg så rolig ut. Var har hon fått
det ifrån? Jaha, det är bara att börja fundera... Jo, det visar sig att pappa Johan brukar bära
med sig hennes kläder fastklämda under armen när han ska plocka fram alla vinterkläder, overall,
extra tröja, tossor, mössa, vantar, fusktröja m.m. Det är ju en rätt stor hög plus bära bebis.
Dessutom brukar han när vi ska gå ner med saker i källaren, ta med mycket på en gång för att
slippa gå flera gånger och då kläms det fast både det ena och det andra under armarna. Och
fast vi inte har sett att hon har kollat in detta speciellt, så har det alltså fastnat i hennes lilla
huvud. Är det inte fantastiskt?