Till startsidan     Till innehållsförteckningen

Detta är en del av Torsten Johanssons hemsida

Sven-Bertil Taube sjunger
Ulf Peder Olrogs visa VIOLEN FRÅN FLEN

VILKA ÄR SKALDERNA?

Här får du citat från en del kända svenska dikter. Vilka är skalderna?

Några få av dikterna här nedan är återgivna i sin helhet.
Av de flesta har medtagits enbart någon eller några strofer.

Du får facit om du klickar på Svar under resp. strof.

1. EVIGHET
En gång var vår sommar
en evighet lång
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund

Svar

2. MELODI
Bara du går över markerna,
lever var källa,
sjunger var tuva ditt namn.
Skyarna brinna och parkerna
susa och fälla
lövet som guld i din famn.

Svar

3. BREVET TILL LILLAN
Pappa kom hem!
För vi längtar efter dej!
Kom innan sommarn är slut, lilla pappa!

Svar

4. DÖDEN TÄNKTE JAG MIG SÅ
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.

Svar

5. DEN TÄNKANDE LANTBREVBÄRAREN
Jag är en lantbrevbärare,
Jag går i snö och is.
Och intet är mig kärare
än gå på detta vis.

Svar

6. STRÖVTÅG I HEMBYGDEN
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

Svar

7. SLUT PÅ SOMMARLOVET
Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva, sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.

Svar

8. KYSSANDE VIND
Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Svar

9. I LISSABON DÄR DANSE DE
I Lissabon där dansa de
På kungens röda slott,
bekrönta och bekransade,
vid hurrarop och skott.

Svar

10. DU HAR TAPPAT DITT ORD
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
Var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet

Svar

11. I RÖRELSE
Den mätta dagen, den är aldrig störst,
Den bästa dagen, är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen, som är mödan värd.

Svar

12. INFALL
Man dansar där uppe – klarvaket
är huset fast klockan är tolv,
Då slår det mej plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Svar

13. TAG MIG - HÅLL MIG - SMEK MIG SAKTA
Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.

Svar

14. OMKRING TIGGARN FRÅN LUOSSA
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Svar

15. DAGEN SVALNAR IV
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken

Svar

16. HEMMET
Var leva mina minnen?
Var leva mina döde?
Var lever jag i njugga
och långa år, som väva
av gråa garn mitt öde?

Svar

17. NÖJEN
Att nöjen är högst relativa
jag lärde mej tidigt förstå.
I Nykroppa mente man så:
- Vi har en och annan begravning
och tåget att titta på.

Svar

18. DINA ÖGON ÄRO ELDAR
Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr´n jag tändes som en mila innantill!

Svar

19. KUPLETT
På Arendorffs tid
Då var himmeln vid
Då var stjärnonrna nära att se.
Det var glädje och skratt;
Blev man haffad en natt
Var de` ingenting me` de`.

Svar

20. EN FATTIG MUNK FRÅN SKARA
Den gode han är väl ej så god,
som själv har tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.

Svar

21. ARIOSO
Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
              o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Svar

22. JA VISST GÖR DET ONT
Ja visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
Bindas i det frusna bitterbleka?

Svar

23. Dikt ur DEN LYCKKLIGES VÄG
Som ett blommande mandelträd
är hon som jag har kär.
Sjung du vind, sjung sakta för mig
om hur ljuvlig hon är.

Svar

24. MÄNNISKORS MÖTE
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möte
borde vara så.

Svar

25. RECITATIV
    Ur Kantat vid jubelfest-promotionen
     i Uppsala den 6 september 1877

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är den skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.

Svar

26. I FOLKVISETON
Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
     Mitt hjärta är ditt
     ditt hjärta ä mitt
     och aldrig jag lämnar det åter
     Min lycka är din,
     din lycka är min
     och gråten är min när du gråter

Svar

27. ODALBONDEN
Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.

Svar

28. DEN ENDA STUNDEN
Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde,
han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. -
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.

Svar

29. POJKARNE
Med fyrti år på nacken
de streta i besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är. -
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land? -
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.

Svar

30. DET EVIGA
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen borg.

Svar

31. I LIVETS VILLERVALLA
I livets villervalla
vi gå åt skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så när vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå.

Svar

32. DET ÄR VACKRAST NÄR DET SKYMMER
Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden
över markens hus

Svar

33. SPELA KULA
Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Svar

34. NOLI ME TANGERE
Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
att skrynklas ned av obekanta händer.
Min fantasi dig bjärta lekverk sänder,
men känslans helgdom hålls aldrig tal.

Svar

35. ARIOSO
    Ur Kantat vid jubelfest-promotionen
     i Uppsala den 6 september 1877

Varje själ, som längtan bränner
till vad ädelt är och sant,
bär uti sitt djup och känner
evighetens underpant.
Blir vad själviskt är förgätet,
blir inom dig gudsbelätet
härligare danat ut
genom släkte efter släkte,
skall, hur långt än öknen räckte,
du Jordanen nä till slut.

Svar

36. NÄCKEN
Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.

Svar

37. ESPLANADSYSTEMET
Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
stod damm och boss
då plank och läkt
de bröto loss

Svar

38. DEN NYA SKAPELSEN
Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg di - och från den dagen
jag endast dig i världen ser.

Svar

39. DEMASKERING
Den skall komma, denna stund,
denna isande minut,
då du i ditt väsens grund
genomskådar allt till slut

Ingen kommer att gå fri.
Rymdens blick är domstolshård.
Ingen nåd och amnesti!
Inga undanflykts-ackord!

Avklädd varje illusion,
ser du stjärnans stålpupill;
och du hör en ångestton
i en höstlig fågels drill.

Plötslig, grymt och ofattbart
sönderrivs kulissers ståt.
Överväldingande klart
hör du universums gråt.

Svar

40. LABAN OCH HANS DÖTTRAR
Sju år till fick Jakob streta
- gör detsamma den som vill -
fick, som vi ju alla veta,
sej en hustru till.
Och med tvenne fruar drev han
ut på livets älv
- i och med detsamma blev han
svåger till sig själv

Svar

41. FLYTTFÅGLARNA
I flyktande gäster på främmande strand,
när söken I åter ert fädernesland?
När sippan sig döljer
i fädernedalen
och bäcken besköljer
den grönskande alen,
då lyfta de vingen,
då komma de små;
väg visar dem ingen
i villande blå;
de hitta ändå.

De finna så säkert den saknade nord,
där våren dem väntar med hydda och bord,
där källornas spenar
de trötta förfriska
och vaggande grenar
om njutningar viska,
där hjärtat får drömma
vid nattsolens gång
och kärleken glömma
vid lekar och sång,
att vägen var lång.

De lyckliga glada, de bygga i ro
bland mossiga tallar sitt fredliga bo;
och stormarne, krigen,
bekymren och sorgen,
de känna ej stigen
till värnlösa borgen,
där glädjen behöver
blott majdagens brand
och natten, som söver
med rosende hand
de späda ibland.

Du, flyktande ande på främmande strand,
när söker du åter ditt fädernesland?
När palmerna mogna
i fädernevärlden,
då börjar du, trogna,
den fröjdfulla färden,
då lyfter du vingen
som fåglarna små;
väg visar dig ingen
i villande blå;
du hittar ändå

Svar

42. FLYTTFÅGLARNA
Så hett skiner solen på Nilvågen ner,
och palmerna ge ingen skugga mer.
Då griper oss längtan till fädernejorden,
och tåget församlas. Mot Norden! Mot Norden!

Och djupt under föttren vi se som en grav
den grönskande jorden, det blånande hav,
där oron och stormen var dag sig förnyar,
men vi fara fria med himmelens skyar.

Och högt mellan fjällen där ligger en äng;
där nedslår vår skara, där redes vår säng.
Där lägga vi ägg under kyliga polen,
där kläcka vi ut dem vid midnattssolen.

Ej jägaren hinner vår fredliga dal.
Där hålla gullvingade älvor sin bal.
Grönmantlade skogsfrun spatserar i kvällen,
och dvärgarna hamra sitt gull in i fjällen.

Men åter på bergen står Vindsvales son,
och skakar de snöiga vingar med dån,
och hararna vitna och rönndruvan glöder
och tåget församlas. Mot Söder! Mot Söder!

Till grönskande ängar, till ljummande våg,
till skuggande palmer står åter vår håg.
Där vila vi ut från den luftiga färden,
där längta vi åter till nordliga världen.

Svar

43. FLYTTFÅGLARNE
Se fåglarnes skara!
Till främmande land
de suckande fara
från Gauthiods strand.
Med vädren de blanda
sitt klagande ljud.
"Vart skola vi landa?"
"Vart för oss ditt bud?"
Så ropar den fjädrade skaran till Gud.

"Vi lämne med oro
de skandiske skär.
Vi trivdes, vi voro
så lycklige där.
I blommande lindar,
där nästet vi byggt,
balsamiska vindar
oss vaggade tryggt.
Nu sträckes mot okända rymder vår flykt.

Med rosiga hatten
på lockar av guld,
satt midsommarsnatten
i skogen, så huld.
Ej kunde vi somna -
så dejlig hon var -
av vällust blott domna,
tills morgonen klar
oss väckte på nytt från sin brinnande char.

Ljuvt träden då sänkte
kring tuvor sitt valv,
dem pärlor bestänkte,
där törnrosen skalv.
Nu skövlad är eken,
och rosen har flytt.
Av vindarne leken
i storm sig förbytt.
Av frostblommor vita är majfältet prytt.

Vad göra vi längre
i Norden? - Dess pol
blir dagligen trängre,
mer dunkel dess sol.
Vad båtar att kvida?
Vi lämne en grav.
Att fly i det vida
Gud vingar oss gav.
Så varen oss hälsade, brusande hav!"

Så fåglarne kväda
på skyndande färd.
Snart mottar de späda
en skönare värld,
där rankorne skälva
i almarnes topp,
där bäckarne välva
bland myrten sitt lopp,
och lundarne klinga av njutning och hopp.

När grymt sig förbyter
ditt jordiska väl,
när höstvinden ryter,
gråt icke, o själ!
Det ler bortom haven
mot fågeln en strand.
På hinsidan graven
är även ett land,
förgyllt av den eviga morgonens brand.

Svar

44. VARA VIT MANS SLAV
Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Svar

45. VAR ÄR DEN VÄN, SOM ÖVERALLT JAG SÖKER?
Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara
den evigt klara!

Svar

46. SORG
Jag kan inte dela din sorg; den är odelbar, hel. Jag är den
skonade delen av dig. Jag vill bara säga
att vi är här. Vi omger dig.

Innan och efteråt. Det där ögonblicket innan. Den där evigheten efteråt.

Svar

47. DUMTUMMEN
Utav fingrarna är tummen
den som är en särskilt dum en.
Han är faktiskt rätt så ding.
Han begriper ingenting.
Kan han peka ut en sak åt
någon? Nä, han pekar bakåt!

Vill man peta näsan ren
blir han stoppad i entrén.
Slå ett nummer när man ringer
kan ej detta feta finger.
Han är till besvär med vanten
där han sitter ut i kanten.

Han kan inte bära ring.
Han kan faktiskt ingenting,
inte ens en enkel sak
som att klia mej där bak.

Ändå är han högfärdsgalen.
Det är rena handskandalen.
Struntförnäm och tjock och kort
vill han sitta en bit bort
från kamraterna på näven.

Svar

48. EN BRODER MER
Jorden kan du inte göra om
stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stärnorna ler.
En hungrande människa mindre,
betyder en broder mer.

Svar

49. NORDENS VÅR

Nu sjunga lärkor, nu bygga skator
sitt bo i Stadsparkens alla vrår.
På alla stigar, på alla gator
jag slår min harpa, ty det är vår!
Den som är bosatt invid Ekvator,
där evig sommar beständigt rår,
får aldrig erfara den berusning
som nordbon fylls av vid vårens ljusning.

Visst kan väl djungeln oss attrahera
med papegojornas krax och kiv,
och elefanter som spankulera
bland orchidéer och palmoliv.
Men tröttna skulle jag nog alltmera,
om än jag först varit positiv,
och längta hem till den egna jorden,
som råkar ligga här in i Norden.

Som skald jag trånat till regioner
med mera rosor och d:o v-n,
där smått förföriska kvinnspersoner
beslå den ljudande tamburin.
Men hemmavid finnas sensationer,
om sommar´n blott bliver rimligt fin:
att gå på dans uti sommarnatten,
och löga kroppen i Bergskans vatten.

Men först står våren på vår agenda
(om än min tanke i förväg for)
med allt som därvid skall kunna hända
av romantik liksom av amour.
För mig dock finnes ju blott en enda,
min I-a, som mig sin trohet svor.
Med henne vill jag i vårkväll vandra
och icke tänka på alla andra.

Svar

50.
Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid.
Det kan framkalla glädje till livets slut
det kan väcka obehag livet ut.
Ja, det påverkar livet på jorden.
Så slarva inte med orden!”

51.
Att nöjen är högst relativa
jag lärde mig att tidigt förstå
I Nykroppa mente man så:
- Vi har en och annan begravning
och tåget att titta på.

Svar

Åter till den första dikten