En torsdag på tåget
eller
Ett rimligt biljettpris

Kåseri av Ingrid Swedenborg

I morse hände det inte så mycket intressant på tåget. Förutom att paret framför mig
var förkylda och hostiga.

Då var det betydligt mer spännande för några veckor sedan. Det utspelades en riktig show
i min vagn. Tre paranta damer steg på i Hälleforsnäs. Efter några minuter kom de fram
till var bästa sittplatserna fanns, några rader från mig, och när de bestämt vilka som
skulle ha fönsterplatserna och vem som skulle sitta mot gången, tagit av sig kappor,
halsdukar och handskar så slog de sig ner. Glada över att ha kommit ombord. Mössorna behöll de på.

Det här blir inte lätt för konduktören, tänkte jag. Och mycket riktigt. Damerna blev förtjusta i
honom på en gång. Fattas bara med en kommentar som: ”Vad trevligt, så många resenärer
från Hälleforsnäs”. Hade han enkelt velat sälja sina biljetter för att kunna fortsätta sin vandring
och sätta sig och dricka kaffe med lokföraren – då var det helt fel kommentar. Den öppnade för
en förtrolighet och en diskussion om hur mycket en enkel biljett mellan Hälleforsnäs och Norrköping
egentligen borde kosta.

Allehanda vetenskapliga prisjämförelser gjordes. Någon visste vad samma biljett kostade sist,
för en så där sex, sju år sedan. En annan vad en biljett mellan Eskilstuna och Strängnäs kostade.
Den tredje vad systern hade betalat som åkt från Eskilstuna till Norrköping.

Konduktören knappade allt ivrigare på sin handdator, men fick varje gång upp ett pris som inte
föll damerna på läppen. Han började tveka och höll med om att det kanske verkade ligga lite i överkant.
Det gav givetvis nytt bränsle åt jämförelserna.

Ännu i Katrineholm var inga biljetter betalade. Här var jag tvungen att stiga av. Inte kan man väl
följa med tåget bara för att man blivit så involverad i sina medresenärer? För att ta reda å om
konduktörens pris stämde (jag tror det var 150 kronor, men jag är inte säker på att jag
kommer ihåg rätt nu) så gick jag in på stationen för att fråga. Nu visade det sig vara kö
till luckan och jag började känna mig lite fånig vid tanken på att köa för information
som jag inte behövde. Så jag gick till jobbet i stället.

Jag hoppas de ska ut och åka igen, de tre damerna från Hälleforsnäs. För de har bjudit mig
på den bästa föreställningen hittills.