Att måla lite blommor

Dessa blommor, kurbitsen, har följt med mig sen barnsben och de är för mig vackra och färgrika. Det representerar Dalarna men även Sverige, något att vara stolt över. På senare tid har jag även insett att kurbitsen skildrar hur folk har levt under en 200-årsperiod. Detta har benämns som det folkliga måleriet, just för att det har målats enkelt och själva kurbitsen har dominerat i dalamåleriet. Även kända personer har gett kurbitsen ett uppsving då den varit mindre populär, som exempel diktaren E-A Karlfelt.

Det är vanligt att utgå från mallar, för att få in en rutin och känsla som förhoppningsvis senare ska präglas av den egna fantasin. Mina mallar hittade jag hemma hos min mor som själv gick på kurser på 80-talet. Hon utgick då från Svante Svärdströms bok om dalmålningar, Biblia Dalecarlica. Jag fann även vykort och affischer på kulturhuset i Leksand, där också utställningen om själva dalmåleriet finns tillgänglig.

Det som skiljer sig i måleriet, nu och förr, är att själva blomman består och det religiösa har fallit bort. Vi är i allmänhet inte särskilt kristna längre, så tavlorna idag kan skapas som presenter till bröllop, födelsedagar eller försäljning. Jag ser det mer som att utöva en hobbys, men det finns kurbitsmålare som försöker leva på det i dag.

Nyligen läste jag en artikel i en tidskrift som handlade om 2000-talets heminredningar, där stod om gamla målningar som bevarats på en gård i Hälsingland. Först när jag såg den tillhörande bilden, förstod jag att det var en kurbitsmålning. Jag insåg, att denna målning hade en Rättviksmas satt sin prägel på. Det är roligt att få dessa aha-upplevelser, en bekräftelse på att kurbitsen lever än idag, gammalt som nymålat.

Skrivet av Irene Ramberg, 1998